18th floor balcony

colombia är ett vackert land med en karribisk kust som närmast kan liknas vid ett paradis. växt- och djurarter sägs vara flest per kvadratkilometer i hela världen. och med både djungel, högplatå, snöklädda berg och inte mindre än två kuster finns här allt. tyvärr är det inte den bilden av landet som de flesta känner till.

några dagar i rad i förra veckan skrev DN (och andra medier också för den delen) frekvent om konflikten i sydamerika. venezuela och ecuador ställde upp stridsfordon mot gränsen till colombia. läget var, minst sagt, upprört. en liten stund kändes det som att världen höll andan.

sen samtalades det, och vissa överrenskommelser gjordes. man andades ut. och släppte därmed konflikten. den föll i glömska. som om allt var löst. nu är det inte så enkelt. förutom en inbördeskonflikt som pågått till och från sedan 1849 (colombia blev självständigt 1819) och som är mer intensiv än på länge har man alltså nu också ett mycket spänt förhållande med sina närmsta grannar. att venezuelas president chavez förhandlar efter eget tycke med farc-gerillan och tar på sig all ära ses inte heller med blida ögon av moderlandet. rykten har gått att chavez regering till och med finansierat farc under perioder. så varför bryr sig inte världen?

konflikten platsar inte ens längre på DN's förstasida. letar man under "världen" kan man hitta två mindre artiklar bland smårubrikerna långt ner (samt från dessa vidarelänk till förra veckans artiklar). båda handlar om fransk-colombianska politikern ingrid betancourt som varit farcs gisslan sedan 2002. här har man ett mänskligt öde att skriva om, något som fortfarande berör. men det sägs att flera tusen personer finns som gisslan hos farc, och bland dem en svensk. så vad händer med dem? vad händer med alla familjer som saknar en mamma eller pappa, när de nu glöms bort igen? för dem fortsätter lidandet varje dag. för dem har smärtan över ovissheten ingen ände. inget slut.

det är inte lätt för världen att veta hur man ska hjälpa, hur man ska få en ände på ett över 150 år långt inbördeskrig. men att något borde göras är säkert. att man inte kan blunda är säkert. kanske är det så att europa skäms. att vi skäms över det stora sår vi en gång orsakade den sydamerikanska kontinenten. men det är ingen anledning att låtsas som att det inte rör oss. snarare tvärt om. att usa utan vidare inblandning dessutom allierar sig med colombia är ytterligare något som känns oroande. och att olja finns på kontinenten gör inte det hela lättare.
nej det är dags att europa agerar, att vi tar ansvar för det vi en gång var starten till.

colombia är så oerhört vackert bortom konflikterna. jag hoppas det är den bilden man kommer kunna lyfta fram istället i framtiden.




♥ /Matilda